måndag 31 oktober 2011

Battlefield 3 - Single Player commentary

I am currently "hooked" - I use the word loosely - on the Battlefield 3 Single Player Campaign. Instead of reviewing it - many others have done so - I will endeavour to give my points on what could have been improved, what was simply wrong and what was done well. Hopefully, this will be remembered during the development of further titles. This may contain Spoilers. Proceed at your peril.

1: Somewhat overuse of the new Battlefield 3 theme.
Seriously guys. You have a full soundtrack, and only one epic score, that is almost on the verge of overuse - especially since it ends some of the multiplayer tracks as well. Variants would be good, but the same 20 second music strip over and over gets on ones nerves.

Suggestion:
At least one more epic style track would not do the game any harm.

2: I have done this one before.
Most people are going to do this comparison, so I might as well. Everybody may compare Battlefield 3 and Call of Duty. This does not mean you should as well. And looking at the campaign so far, I see alot of things that made Call of Dutys Single Player campaign good. However, you also imported the bad parts...

What I do is to shoot my way past hordes of enemies to be rewarded with the next section of plot. This is not a game, it is a chore. I am seriously tempted to check up the ending on Wikipedia, because I seriously cannot be bothered to do this all over again.

This is a scripted, run-and-gun Campaign that almost every game today seems to want to emulate. There is little room for any kind of initiative, you are set down a single path and the campaign itself offers no replay value.

Suggestion:
The games name is Battlefield. I know we save this for the Multiplayer, but it should also reflect in the Campaign. Put us on a proper battlefield, not a small backstreet in Iran. And rely less on the scripts. Maybe even a choice of country could be good. I know you do not wish to alienate any country by having their soldiers killed, but this will happen anyhow.

A decent idea could actually be to just give us a objective and a small team - and then let us choose how to get there. Not really multiplayer with bots, but close to it - perhaps even in a manner that teaches the roles of the classes in Multiplayer.

3: The Son-of-a-Guns
The enemies in this game are _pathetic_. Using little to no tactics, their main role is to advance in numbers and be ignored/shot down depending on what the current events dictate. There is no choosing, and the manner of doing so is very similar.

The fact that the enemy are keen to put a knife into you is however a stroke of genius. It made me wary first time it happened, and kept me on my toes.

Suggestion:
I rather face one, difficult opponent who I need skill and practice to take down then the zombie-like Hordes of the game. Make the enemies alot fewer, harder and intelligent in their ways. Have them use cover, not revealing their position until they get a decent shot of, turning off and on flash lights to suit the tactical situation...

4: Quick Time Events aren´t
Just get rid of them. At least you made them punishing - mistakes hardly allowed, but if I have another game with Quick Time events, I am going to puke.

5: Hot Shots returns...
The flying mission was awesome until I proceeded to launch an entire carriers supply worth of bombs and missiles.

Suggestion:
While I understand that you do not want players who are unable to fly by themselfs fly a plane, point 3 applies. A Dogfight is difficult enough. Limit the opponents and make them a little big tougher.

6: Make the emotional investement bigger
Yes, I know this is a very hard one to understand, but the closest I got to any kind of emotion during the Campaign when you enter the room where Miller was executed. That was well done, and while I understand this is a point that cannot be overused, I never felt like there was any point for the character to progress all too much. In the end, Millers fate became the reason for my characters actions.

These are the points I can come up with at the moment. I may be adding more in the future, but to be fair, I expected more of a Battlefield single player campaign. I know you guys actually skipped it all in the beginning (1942 Bots still quiver at the sound of my gamertag), but that is no reason for you to slack of and follow the market. I am too big a fan to allow such an insult to your reputation to go uncommented.

In the end, I do not care much if you follow my points or come up with something completely different. But if this is what you are going to give us for Single Player, I rather not have it in the game at all.

fredag 28 oktober 2011

Ny kamera: Canon 600D

Att skaffa ny kamera är inte någonting många fotografer gör i en handvändning. Istället så ligger det viktiga i nya objektiv, blixtar och andra tillbehör. I mitt fall blev det en nödvändighet för den gamla ligger på verkstaden och går inte att laga för någonting som ens liknar en rimlig summa. Samtidigt ville jag inte spendera samma summa på en ny 500D, utan jag kunde lika gärna passa på att uppgradera.

Så det blev att skaffa en ny kamera. Bara huset som tur är och affären jag valde för ändamålet var Webhallen - främst för att de erbjöd den service jag lärt mig finns där och för att de hade en mycket fördelaktig försäkring - någonting som är bra att ha med tanke på vad som hände den förra kameran.

Det betyder inte att det lätta är slut. En ny kamera är lite som att dejta en ny tjej. Visst, man kan se allt det fina på utsidan, man kanske rentav har känt sig för lite så att allting passar, men det viktiga finns på insidan. Och insidan är alltid olika från modell från modell - ibland även kameror emellan.

Min 600D har nu prövats en stund utomhus - utan stativ och med min Tamron 17-50 och jag gillar vad jag hittils sett av den. Ingen kamera gör sitt bästa i höstmörkret utan stativ och med ett otillräckligt ljusstarkt stativ - men vid Kapten Sisko, den försöker och gör så med distinktion. Även om bilderna på min 22 tums skärm inte blev lika bra på den lilla så är det inte långt ifrån. Mörkret klarar den också oerhört väl så länge som man ger den tillräckligt med ljuskällor i närheten.

Den och jag kommer lära känna varandra i en tid nu, men jag är säker på att vi kommer vara mycket goda kamrater. I morgon så blir det en rundvandring i Stockholm som börjar på Skansen. Det kommer bli mig ett sant nöje att se hur den här än så länge förtjusande kameran kommer reagera med mitt 70-200 4L och några sälar...

lördag 1 oktober 2011

Retro Recencion - På Heder och Samvete.

På Heder och Samvete är bland de mest felnämnda som någonsin sänts på svensk television. Inte så konstigt så var det TV3 som valde att sända serien - idag skulle det säkerligen varit Kanal 6, men när jag såg den i elvaårsåldern så var det trean.

Det jag såg var pilotavsnittet - som innehåller inte så lite flygscener och dessa fick mig att fortsätta följa serien i hopp om fler flygscener. Jag blev väldigt besviken, för de kom alltför sällan och jag var inte gammal nog att uppskatta seriens övriga delar tills jag återupptäckte den några år senare.

Då var serien väl inte på andra eller tredje säsongen, och jag började gilla den. Det är egentligen en perfekt serie för en militärintresserad tonåring, för På Heder och Samvete - eller Judge Advocate General (JAG) som den egentligen heter handlar om militära advokater vars arbete tar dem till varenda del av USAs krigsmakt.

Jag följde serien i några år, och avfärdade den senare som propaganda, speciellt då de började ta in Afganistan i handlingen. Jag slutade se på serien trots att jag faktiskt ville se den och det var mindre än ett år sedan som jag ville veta hur den slutade. Så jag införskaffade mig sista säsongen och valde ut de avsnitt som verkade lovande för att se dem. Det var ett tråkigt sätt att se serien på. Jag såg visserligen det mesta, men saker var inte som jag mindes dem. Det hade förändrats. Saker fanns där, som jag inte visste hur de kommit dit.

Kort och gott: Jag ansåg mig behöva se serien från början. Och nu har jag gjort det och är just nu inne på Säsong 3. Jag vidhåller dock att det hela är en form av propaganda, men när man väl kommit förbi de budskap som serien vill förmedla så är det faktiskt en underhållande serie, med skratt, gråt och ibland kärlek. Vidare försöker serien inte vara mer än vad den faktiskt är, även om den gärna ibland nästan parodierar andra serier i sin vilja att efterlikna dem. Speciellt avsnittet som mer eller mindre är Die Hard på ett sjukhus är väl värt att se.

Inte alla avsnitt utspelar sig i USAs Krigsmakt heller - som är fylld av skrupelfria typer - utan somliga avhandlar de politiska intrigerna, hemliga uppdrag, ren spionfiktion och en snudd på det övernaturliga lite då och då. Konceptet är i alla händelser detsamma.

Den enda karaktär jag faktiskt tänker gå in lite på är Kommendör Harmon Rabb, seriens huvudperson. Det är nämnligen mycket lätt att avfärda honom som en Mary Sue, i den mån att han nästan är felfri i seriens första säsong. Det är först i andra och tredje säsongen som han faktiskt börjar få lite mänskliga drag, och som hans karaktärsdrag utvecklas och han känns mer tredimensionell som karaktär.

För att avsluta vad som mer eller mindre är att skriva av tankarna om serien, så kan jag lugnt rekommendera serien för alla som är det minsta intresserade av USAs krigsmakt - för man tittar inte på den för rättegångsdramatiken - även om jag faktiskt gillar den också.

För mig är det en perfekt kombination när jag vill ha en serie som ger mig allt i ett välordnat paket och inte behöva tänka efter speciellt mycket efteråt.