tisdag 9 september 2014

Om mitt nuvarande medlemskap i Piratpartiet.

För första gången så har jag ingen aning om vad jag ska rösta på. Det känns väldigt konstigt, framför allt för de av er som främst känner mig som Piratpartist. Varje år som jag har röstat - sedan jag var 18 år - har jag med övertygelse röstat på Piratpartiet i Riksdagsvalet. Jag har också gett Piratpartiet min röst i båda EU Valen. Det låter kanske inte så konstigt eftersom det är partiet jag tillhör. 

Jag lyckades till och med uppbåda lite styrka för att kunna delta i valrörelsen inför EU Valet trots att jag egentligen inte hade lust. Och redan där fanns det något fel, för jag gillar att vara med i valrörelser. Det är stressigt och man irrar hit och dit, men det är för det mesta väldigt kul. I valrörelsen 2010 var jag på så många debatter så att jag lärde mig förnamnen på de andra aktivisterna och vi brukade stå och tröttsamt - eftersom vi hört samma debatt fem-tio gånger om - skämta om vad vi skulle få höra för att sedan vara beredda med frågor från de som lyssnat på debatterna. Det var då väldigt lätt att svara på de frågorna för vi var efter framgången i EU Valet självsäkra på att vi skulle få tillräckligt mycket för att kunna segla till åtminstone några procent.

Jag hade inte samma känsla 2014. Det kanske var för att jag slängde in mig i ett sent skede - jag blev informerad om att mina plikter skulle utökas men så skedde aldrig - men samtidigt känns partiet annorlunda. Det är inte längre samma parti. "Bra" säger säkert en hel del men för mig känns det bara konstigt. Jag ser partimedlemmar komma med utspel som de vagt motiverar med något beslut från medlemsmötet - samma medlemsmöten som jag tycker blivit så vansinniga så att jag är helt för deras avskaffande - och en breddningsmentalitet som verkar mest ha byggt på "om du röstar på mitt förslag så röstar jag på ditt".

Medlemsmötena är dessutom så dåligt besökta så att ett av de lite mer galna förslagen som avsåg att ge Partiledaren munkavle inom en annan medlems hjärtefråga (sic!) enbart hade ett fyrtiotal röstande. På de motioner som gick igenom så är röstantalet inte speciellt många fler än så. Själva tanken med internetröstande är att alla ska kunna delta. Det är långt ifrån alla som deltar.

Vad jag försöker säga är att om jag skulle dra på mig den lila tröjan och ställa mig vid valstugan så är jag inte säker på vad jag skulle representera och det är något jag inte kan göra. Och jag tror också det är här vi har Piratpartiets stora problem i dagsläget. Väljarna vet inte. Om jag inte vet, hur fan ska de veta? Den genomsnittliga väljaren röstar inte på fyrtiotvå sidor partiprogram - inte medvetet - utan de röstar på punkter från ett flygblad eller ideologier - eller som jag - efter vana.

De röstar för feminism eller mot invandring utan att veta vad som döljer sig bakom den listigt placerade etiketten. Folk tänkte precis på samma sätt 2009 när vi kom in i EU Parlamentet. De sket fullständigt i att vi tyckte FRA var en dålig idé. Vad som gällde var att The Pirate Bay hade blivit fällda i domstol, att främmande makt kanske var inblandad och att de enda som de såg protestera mot detta var ett gäng roliga typer som hette Piratpartiet.

Vad jag nog är mest konfunderad över är huruvida vi fortfarande har som taktik att bli vågmästare (vilket garanterat inte sker det här året) och faktiskt använda oss av detta. Jag har hört en hel del snack bland andra att det vore en ren omöjlighet att låta alliansen fortsätta inneha makten oavsett om de går med på våra krav om vi skulle hamna i en situation där vi skulle kunna ställa dem. Att säga att det är en omöjlighet är att säga att vi vägrar använda oss av precis det övertag som skulle kunna ge oss. Vi är trots allt de enda som driver våra frågor - och när jag säger våra frågor så menar jag inte den blandning av dårskap som medlemsmötena röstat igenom utan våra klassiska frågor.

Jag tror fortfarande att vi är starkast när vi förespråkar delad kultur, fri kunskap och ett skyddat privatliv. Vi gjorde ett försök att stadga vår breddning i någon slags ideologi men handen på hjärtat, hur jävla bra gick det egentligen? Vi blir helt enkelt ett parti i mängden som tycker saker och ingen bryr sig om vad - för vår paketering har försvunnit när vi försöker desperat förklara att vi breddat oss.
Antingen så är vi det där coola partiet som kämpar mot storebror eller så är vi det där konstiga partiet som påstår sig vara humanistiskt. Paketeringen är allt. Det är därför F! lyckas. Det är därför SD lyckas. De har nått stadiet där deras väljare struntar i vad partiet egentligen tycker, de köper förpackningen och ställer den på hyllan i fyra år och väldigt få av dem öppnar och ser vad de köpt till det billiga priset av sin röst.

Det finns många som gärna skyller på annat. Media, Partiledaren, andra pirater, Chemtrails, Partiledaren, regeringen, väljarna, Partiledaren och utomjordiska konspirationer för att försöka förklara varför Piratpartiet inte lyckas. Givetvis tycker folk också vårt kampanjmaterial är ett tacksamt mål för dåligt formulerad kritik - likväl det faktum att vi uteslutit folk som råkat haft vänner och beundrare som tycker att vederbörande inte alls var så illa som de som råkade ut för hen. Gnäll Gnäll Gnäll tills öronen faller av och jag är trött på att höra det. Och jag kan ge mig fan på att vi kommer få höra mer av det. Det vore trevligt att tänka att de som röstade på oss i EU Valet 2014 gjorde det 2014 - det skulle innebära att vi gjorde ett bra Riksdagsval - men jag vet inte riktigt om jag vågar hoppas. Det återstår i alla fall att se.

Jag vet inte om jag kommer rösta på Piratpartiet till Riksdagsvalet men det ser ut som jag kommer göra det, för i mina kärnfrågor så är de fortfarande det bästa valet. Christian Engström och Amelia Andersdotter förvaltade min röst väl i Bryssel och jag tror det finns somliga pirater på Riksdagslistan som är precis lika kompetenta. Och jag vet redan vem jag kommer kryssa. I kommun och landsting blir valet något annat.