onsdag 15 januari 2014

Strukturer i vårt förhållande till partners och dess konsekvenser

Det här är ett ämne jag hade hoppats att undvika att skriva om på ett tag nu, framför allt då jag ständigt påminns - på ett bra sätt, mind you - av min gästs inlägg för ett tag sedan. Jag erkände i samband med det en hel del saker jag inte är speciellt stolt över och det gör att jag helst hade lämnat det här ämnet ifred ett litet tag.

Tydligen var en domstol i Lund av en helt annan åsikt i den frågan.

Okej. Jag förstår att det i lagen så måste det finnas ett tvivel om huruvida en person verkligen avsåg att göra någonting; men det borde rimligtvis inte innebära att man slipper rättsligt ansvar. Jag har läst domen och anser att mannens berättelse inte håller. Hans patetiska försök att "kontrollera" är inte trovärdiga. Han borde ha frågat rätt ut. Vid minsta tveksamhet är det oerhört viktigt att man är säker på hur man ställer frågan och hur den kan uppfattas. Men han ville inte det. Han ville knulla vilket är något han har gemensamt med många i vårt samhälle. Han ville inte höra alternativet att hon kanske inte alls ville göra något med honom - eller att hon hade ångrat sig.

Sex är för människan i dagens samhälle en sak som handlar om Ego. Att vara oskuld - att inte haft sex - anses skamligt. Att vara singel måste dessutom ofta uttalas med att man är stolt över att vara det - en ofrivillig singel är ju någonting tragiskt. Till och med normalt vettiga Ligga med P3 gjorde det misstaget när de ställde en fråga i morse genom att formulera den Jag vill alltså veta varför du diggar att vara singel. Men vi som helst inte vill vara singlar (vilket inte innebär att vi blir ihop med folk vi inte är kära i) och som därmed inte trivs med vår situation? Ska vi då helt enkelt motivera varför en relation är bra, även om man liksom jag aldrig varit i en?

Det är inte utan ett visst socialt stigma att erkänna den här sortens saker, och det är därför jag är noggrann med att poängtera mina erfarenheter inom området. För det här stigmat är ansvarigt till att situationer som ovanstående kan uppstå. Det är fortfarande i vårt samhälle förenat med status att ha sex och har du inte det så måste det vara någonting fel på dig och det vill ju ingen att det ska vara. De tongångar som löd under skolåren i form av "Men du kommer ju aldrig få ligga" har inte försvunnit. De har istället blivit en del av vilka vi är.
Och i grunden i det här ligger en gammal, unken tradition.


Mannen ska uppvakta kvinnan. Avsteg från det här är numera socialt acceptabelt, men fortfarande inte en del av vår kultur på samma sätt. Helt enkelt så finns grundtanken om att prinsessan ska vänta i sitt slott på att det bland alla friande prinsar så finns det någon hon gillar. Visst kan hon gå ut och leta själv om hon vill, men det är fortfarande inte riktigt tanken med att det är så det ska vara. Gentlemannatraditionen lever helt klart kvar i landet, även om den kompletterats med att man inte ska vara för "mjäkig" och göra som kvinnan vill allt för mycket, då blir man "pussywhipped" (Gud förbjude att man vill umgås med den man gillar!) och därmed mindre manlig. Toffel är ett annat ord för det hela; och det sägs ju att kvinnor inte gillar sådana alternativt gillar dem för att de just har mindre manlighet - Patriarkatet har inte enats i frågan.

Och om man efter komplimanger, gåvor och middagar inte får knulla, då är man tydligen i Friend Zone, ett öde värre än döden enligt de som varit där. Jag har varit i situationer som andra kallar friend zone. Jag kallar det olycklig kärlek. Friend Zone känns mer som en ursäkt än något annat. Det skjuter hela skulden från en själv - du har ju varit snäll och artig och hon vill inte ha sex med dig, hon har satt dig i friend zone. Det är alltså hennes fel att du inte fick komma till skott!

Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Och allt för att få bort stigmat om att man kanske inte är den personen som en annan viss specifik person vill ha sex med. Och så undrar folk varför det händer att en person inte kontrollerar ordentligt om personen ifråga är med på det. Vem vill vara den som sade "hen avbröt mitt i" och framför allt, vem vill vara personen som får hantera det känslomässiga spelet en sådan handling kan ge?

Det intressanta är att även om man talar om samtyckeslagar, man talar om våldtäktskultur, man talar om allt det här, så blir vad som antagligen är den vanligaste anledningen till sexuella övergrepp oadresserad. För våldtäktskultur är inte enligt majoriteten när orten Bjästa inte är förmögna att förstå att skolans coola och charmiga kille kan ha begått en våldtäkt. Det är istället synen att det finns kränkta vita män, helst Sverigedemokrater som anser att de kan ta vad de vill ha. Den synen är farlig.

Den synen är fel. Våldtäktskultur är när ett samhälle är så djupt inrotat i sina traditioner att de inte ser vad den kan leda till, så förblindade att de anser att det är helt korrekt att bara man gett sin tid och pengar så bör man få sex - för det är ju vad alla filmerna går ut på. Hur folk blir kära i varandra efter att ha visat att de lärt sig respektera varandra och hur de ger varandra fina gåvor utan att reflektera varför man gör det.


Och i ett sådant samhälle är det inte konstigt att en person som får en tjej in i sitt sovrum helt plötsligt inte vill reflektera för mycket över om hon vill eller inte. Han kanske kände sitt samvete peta på honom, men för att stilla det gjorde han vad han kände var tillräckligt för honom; inte vad som var det för henne. Egoboosten att få ligga var helt enkelt för mycket och det är en skam att rättsväsendet låter honom komma undan med det.

onsdag 8 januari 2014

En grundläggande guide till Försvarspolitik och varför Piratpartiet borde bry sig

"Försvarspolitik, det är inget för oss", "Jävla skitsnack" och min ständiga favorit "Bättre lägga ner försvaret och gå med i NATO/bli neutrala" är några av de reaktioner jag fått på mina två tidigare inlägg om att Piratpartiet behöver en Försvarspolitik och det får mig att inse att jag måste gå lite grundligare i min argumentation. Det går idag en tro bland försvarsförespråkare om att Sveriges folk har glömt varför ett försvar ibland kan vara bra att ha och jag måste erkänna att det synsättet är förvånansvärt lockande; framför allt med tanke på hur lite kritik det fortsatta nedmonterande av försvaret har mötts av.

Grunden till Försvarspolitiken handlar dock inte om detaljer som hur många bataljoner Sverige borde ha eller vilken sida - om någon - vi ska stå på. Det handlar om politiskt manöverutrymme, manöverutrymme att göra som vi vill och hävda vår egen suveränitet. Det handlar om att vi måste kunna få agera på det sätt vi finner bäst av våra egna anledningar och inte tvingas av någon annan att agera på det sätt som de vill. Och det finns dessvärre en hel del exempel på när Sverige påtvingats någon annans vilja, antingen i form av förtäckta hot eller under manteln om samarbete.

Det går inte att hävda att vi som fri nation ska behöva ta endera av ovanstående exempel, men eftergifterna görs nödvändiga av att vi inte har förmågan att försvara oss själva. Vi kan följaktligen inte följa våra egna lagar för att ge en person rätt på vår egen mark, och vi kan inte heller tacka nej när den dolda alliansen spelar ut sina egna regler, över våra huvuden.

För att förenkla det hela något så handlar det om våra grundliga rättigheter, rättigheter som förhandlats bort på grund av vår oförmåga att försvara oss själva. Våra folkvalda har inte möjligheten att enbart företräda oss, de måste företräda andra i hopp om att när en konflikt kommer så kan vi få hjälp. Att man inte ens planerar för sådan hjälp gör hela situationen näst intill komisk om det inte hade varit för att hotet - hotet om dödligt våld riktat mot oss - är väldigt allvarligt.

Det ligger alltså i Piratpartiets intresse att ha en grundlig och tydlig försvarspolitik, förankrad både bland våra principer och våra medlemmar. Utan en tydligen inriktning för vår politik kommer vi ha mycket svårt att ha trovärdighet i FRA Frågan. Det är svårt att bara gapa "Gör så här" utan att ens veta om det har någon förankring i verkligheten - och vi vet inte om våra argument har det. Detta gör att de inte ger något som helst incitament att rösta på oss för att lösa FRA Frågan; förutom Riv upp, gör om, gör rätt så har vi ingen handlingsplan om hur FRA skall hanteras. Vi vet inte hur vi ska göra om det visar sig att FRAs aktivitet motsvarar statens behov, ska vi lägga ner ändå? Omorganisera?

Jag är nämligen inte övertygad om att många förstår att det här är en komplicerad fråga och vi kan inte bara avgöra den med ett enkelt "överlämna till Riksdagens researchavdelning". Vi behöver kunna sätta FRA i ett sammanhang, ett sammanhang som ger oss politiskt manöverutrymme att agera i vårt bästa intresse samtidigt som det bevarar våra grundlagsskyddade fri och rättigheter. Det är vad en försvarspolitik går ut på, och den behöver vara mer än önsketänkande. Den behöver vara rimlig, överensstämmande med våra principer samt väl underbyggd. Den behövdes igår. Vi kan börja nu och det borde vi också göra.

torsdag 2 januari 2014