onsdag 31 december 2014

2014

2014 began rather weird with a blow to my confidence. It was something that would continue during the year. The reason was simple, a poorly chosen spot and broken lens for my new years photography led me to purchase a new lens, but I do not feel I have accomplished the awesome things in photography that I did in 2012 and 2013. After all, 2013 and 2012 had me showing off my photos in photo exhibits and getting quite a few well paid jobs. There has been none of that in 2014, despite that I feel that my technical skill has increased. I aim to correct that in 2015 and I need to change my attitude about the entire thing as well. I need to feel that I can preform properly.

2014 was also the year I did a Rainbow Six Cosplay / Airsoft Gear. This is something I have wanted to do for ages, and I did it in less then a month. It was a Cosplay that fitted Retrogathering and completely aced the otherwise mediocre Comic Con. I think I will never forget when the Försvarsmakten Recruiter checks what I know about close quarters tactics and we end up having a small demonstration about it. Got rightfully slapped on my wrist for not always pointing the weapon down tough

I still have a sense of unreal feeling wearing the Rainbow Uniform. I love it. I really do. Rainbow Six is one of my favourite franchises and getting to cosplay that is for me an honour. The photo shoot that turned into a frocking short movie is something I will turn into a tradition. It has also provided me with the bravery to pursue the cosplay I been wanting to do ever since I heard of Cosplay.
2014 has also been a year of friends. New friends, old friends, what could have been and what never was. Some of it was expected, some was not. Some seems to have quietly disappeared and I miss them for it, not having the courage to ask if there is a problem and some others have appeared, met in the most interesting of circumstances. You win some and you lose some, but I prefer not to lose some at all. The guilt over the people I feel I should pay more attention to is also evident.

I started shooting. Well, I done the non-gunpower part of shooting for some time now, but I joined a club and started getting down and friendly with a nice .22. It is relaxing to say the least and a good way to cool off and just forget everything else. Next year, I will be able to purchase my first weapon and participate in tournaments and then we shall see if I am as good as I think I am.

2014 was also the year where I proved to myself that I can actually write a decent story and publish it online. While it is not the best story ever, it was written in 30 days and I got loads of friends and experience from it. NanoWrimo is awesome and I while I swear I wont do it again ever, I think that promise will be broken.

In short, 2014 has not been 2013 and that may have been the problem. 2013 was such an awesome year for me that 2014 had no hope to compete with it. It had to be better then a romantic summer, it had to be better then a job that got me 10 000 SEK right down in the pocket, it had to be better then a warm, nice summer, a cozy autumn and an airsoft filled spring. There never was much chance for 2014 in my book. 2015 will not have the same disadvantages. It will come right after a mediocre year and I will make the best of it, starting with a gaming night will those of my friends who wish to come. Let that set the tone for 2015.

måndag 22 december 2014

Julklappen: Min far, jag och matlagning.

Det finns en vana som Internet hade för ett tag sedan som jag inte alls är förtjust i, och det är att fotografera sin mat. Jag var visserligen inte ensam om den saken, den delen av internet som inte gillade det var väldigt sugna på att komma med sarkastiska kommentarer om saken.

Själv så hade min ovilja att visa bilder på min mat ingen ovilja mot själva grejen, utan snarare att jag mycket sällan hade någonting värt att visa upp. Jag har ätit mindre än fem olika maträtter regelbundet sedan jag flyttade hemifrån och jag har bott i egen lägenhet i fem år nu. COINCIDENCE???? Maträtterna är följande. Tacos, Schnitzel, Hamburgare, Köttbullar och Pannkakor.  Tacos är inte vad ni skulle kalla Tacos - mina har bara köttfärs (Bland eller Fläsk för att det är billigt) och riven ost - och Schnitzlarna jag köpte var av sorten som var färdiga att steka. Hamburgare (halvfabrikat med grovt bröd, cheddarost och dressing) var det jag åt innan jag upptäckte att Schnitzlarna var billigare.

Köttbullar och Pannkakor var sällsynta rätter som letade sig in i min meny när jag verkligen var trött på något annat och hade pengar till det. I korthet kan min matbudget förklaras med att den ska vara billig, vilket den inte alls alltid har varit. Faktum är att min första matbudget var på 500 kr i veckan och nu är den nere på 300, mycket tack vare att jag slutade köpa storpack av köttfärs för Tacos och hemmagjorda hamburgare men också för att jag dragit ner på Coca Cola och gjort ett allvarligt försök att variera min kost. Jag har hört många andra med Asperger säga likartade saker, att äta samma mat fyra gånger i veckan inte är ett problem. Det har det aldrig varit för mig även om jag nog skulle ha problem med att äta just Tacos eller Pannkakor flera dagar i rad. Men jag har kommit en bit med att variera min kost. Vägen dit var konstig, fylld av förvåning och inte alltid lätt.

Samma ord kan användas för att summera min relation med min far. Han är för övrigt väldigt duktig på att laga mat och det faktum att jag ser till att möta honom en gång i veckan är inte bara för att det är en tradition från den tiden då vår relation var konstig (jag vill inte använda ordet dålig, även om det säkert stämmer) utan för att han är rätt bra på att laga mat. Det kan ha och göra med att han är äldre och på sina sätt klokare men antagligen också för att han tycker om att laga mat. Det är något han inte är ensam om i familjen, faktum är att jag anser mig vara en av de få i båda sidor av släkten som varken kan eller är bra på att laga mat. Min mormor är fantastisk på att laga mat, likväl min syster som lärt sig flera av hennes recept och mina kusiners förmåga till bakverk ska vi helt enkelt inte tala om just nu.

Min pappa gjorde ett liknande försök under en höst då han skulle lära mig att laga mat vilket skedde genom att jag fick göra en hel del av rätterna under hans instruktion istället för att bara titta på. Det gick faktiskt rätt bra men problemet var att det inte blev någon justering när jag väl kom hem utan mer av samma. Det var först för ungefär ett år sedan som det blev en ändring. Min ärade fader hade på min födelsedag tittat in i mitt kylskåp och skafferi och kommenterade det hela med att "det var så tomt så att råttorna grät." Det finns inga råttor där, så jag är övertygad om att det hela var en av hans överdrifter men det hela resulterade i att han istället för den vanliga femhundringen som jag normalt fick av honom vid varje födelsedag och jul fick en kasse mat. När han presenterade idén blev jag först irriterad och lite förnärmad - jag ansåg det vara min sak vad jag inhandlade och vad jag åt till mat - men jag gick med på förslaget, mest för att jag sagt åt min far i nära sju år nu att vara lite mer kreativ med sina presenter och för att jag ansåg det oartigt att tacka nej till en välmenande julklapp.

Så han dök förbi några dagar senare med matkassar. Alltifrån köttbullar och potatis vilket var sådant jag redan lärt mig att laga till falukorv och champinjoner samt av någon anledning knäckebröd vilket tillsammans med svampkonserverna är det enda jag aldrig rörde. Varför vet jag inte, knäckebröd är faktiskt rätt vettigt tillsammans med ost. Men vad jag lärde mig var att jag behövde ha en vana. En vana att inte handla samma sak för min matbudget, en vana att experimentera, en vana att vilja äta annorlunda mat varje dag. Sedan kan det vara samma rätter men grundtanken är att jag inte ska äta samma sak mer än två gånger i veckan. Just den här policyn räddade i mina egna ögon mitt anseende när jag hade besök som jag utlovade middag. Det fanns helt enkelt mat hemma som jag kunde vara bekväm att bjuda på och eftersom ingen av dem blivit matförgiftad får jag väl anse det vara precis lika lyckat som när jag gjorde falukorv i ugn själv för första gången - något som blev så bra så jag inte kunde motstå att MMS:a en bild av den till min syster.

Den grundtanken fungerar faktiskt rätt hyfsat och är en jag tänker fortsätta med. Dessutom är det rätt roligt att laga mat när man vet att man får ett välsmakande resultat - även fast jag fortfarande gör misstaget att börja laga maten när jag är hungrig istället för strax innan jag tror att jag kommer bli det. Allt detta tack vare en julklapp. 


söndag 14 december 2014

Likes och varför de inte har något som helst att göra i Tävlingar

Mycket av det jag skriver på den här bloggen faller under åsikt eller synpunkt. Någonting som kan diskuteras för att vara sant eller falskt beroende på vems synpunkt du ser det ifrån. Det mesta som jag skrivit här har hittills varit subjektivt och alltså min egen syn på saker som har hänt. Så kommer inte vara fallet med det här inlägget. Jag avser att genom argumentation bevisa faktum vilket är något som inte objektivt kan motbevisas.

Det är allt mer populärt att genom "likes" - oftast Facebook eller Instagram -  avgöra kreativa tävlingar, främst inom foto men även kommentarer eller andra verk. I sina beståndsdelar så är det här inte en dålig idé förutsatt att den fungerar som avsett. Avsikten är att personer ska kunna rösta på sina favoriter och på så sätt enkelt avgöra tävlingen till allas belåtenhet utan att behöva sätta samman en Jury och med fördelen att publiken känner sig delaktig vilket är viktigt i sociala medier.

Problemet är att det blir mycket sällan i enlighet med ovanstående avsikt. Vad som händer är att folk börjar be sina polare att rösta på dem för att på så vis säkra eventuell vinst - eller för den sakens skull rent ut sagt fuskar. Mitt första exempel på detta kommer ifrån Metro Photo Challenge 2014 som var tvungna att radera alla röster som kommit in via Likes.



Om man läser mellan raderna i texten så visar det sig att någon eller flera har fuskat, antagligen genom att köpa sig till röster från falska användare eller liknande. Det är en någorlunda enkel sak och göra - med tanke på tillgängligheten och hur få röster som den genomsnittliga bilden har så blir det lätt frestande, framför allt med tanke på priset i tävlingen samt hur otroligt det är att man åker fast.

Som ni noterar valde Metro Photo Challenge här den korrekta vägen och använde sin Jury för att avgöra tävlingen. Samtliga röster nollställdes vilket kanske drabbade en person som i annat fall skulle ha vunnit antingen legitimt eller genom att ha tjatat på sina vänner - eller kanske genom att fuska med ett script eller köpta / falska användare. Vi vet helt enkelt inte vilket. Jag har själv vunnit Metro Photo Challenge vilket jag är enormt stolt över, framför allt med tanke på att jag valdes ut av en Jury. Inte genom att behöva tjata till mig röster.

Tjata till mig röster har jag också gjort - i ett enda fall. Det är inte roligt alls men i det här fallet brydde jag mig så mycket dels om priset och dels om platsen som anordnade tävlingen. Det var Skansen som anordnade en fototävling med fina priser. Man röstade fram till Top 15 - sedan skulle en Jury ta över. Det var således inte fråga om att tjata sig till första platsen men hur enkelt det var att göra det visade sig enkelt. Här har ni ett album med de 15 bilder som fick flest röster (notera dock att de inte är i den ordning som rösterna valde).  Min eget bidrag hamnade någonstans bland de fem sista i antal röster men jag kom tvåa i tävlingen när Juryn väl tagit över. I argumenteringssyfte kan ni gärna få gissa vilken bild som hade fått flest röster. Svaret finns i länken.



Juryn valde - återigen helt korrekt - att inte låta den bilden vinna någon av priserna vilket gjorde personen som skickat in bidraget upprörd eftersom de "fått flest röster". Att samma röster antagligen var en produkt av intensivt lobbande hos släkt och vänner går dock inte att komma ifrån. Jag gjorde själv ett test inom tävlingens ramar där jag laddade upp en bild till; en av mina bilder som är mest uppskattade på DeviantArt. Jag uppmärksammade ingen på dess existens utan lät den helt enkelt ligga kvar och se hur många röster den hade när tävlingen var över. Den hade fått tre stycken - tio gånger färre än den jag bad folk att rösta på. Av de personer som jag känner till i Top 15 så var det ingen av dem som inte varit tvungna att be vänner och bekanta att rösta för att de skulle ta sig dit.

Nu tror jag att det finns en hel del av er som undrar varför jag tycker det här är ett problem. Faktum är att jag mött en hel del som inte riktigt inser konsekvenserna av den här sortens tävlingar för konsekvenser finns det.

För det första så urvattnar det tävlingens syfte. Det blir inte mycket mer än en popularitetstävling där den som kan samla flest vänner till sin sak vinner. Det blir en enkel sak för en populär person på Facebook eller Instagram att helt enkelt uppmuntra sina vänner att rösta. Tillräckligt många kommer att göra det för att vara schyssta för att det ska löna sig med den backlash som att tigga röster ibland ger i vissa kretsar. Det gör också att man ibland tvingas utstå folk som fyller sin vägg med vädjanden att man ska rösta på dem i ditt eller datt och därmed får man avfölja dem tills de tagit sitt förnuft till fånga.

För det andra - och det är allvarligare - så kräver dessa tävlingar oftast någon form av kreativitet. Antingen ska man ta ett kul litet foto (som Webhallen som har en PS4 som pris!) eller skriva ihop ett litet fint julrim eller ladda upp det absolut bästa man har i hopp om att vinna en resa. Här belyser tidigare exempel Metro Photo Challenge och Skansen problemet synnerligen väl. Priserna i Skansens tävling var i flera fall av sorten att de var rent ut sagt unika och inte kunde mätas i värde (som en reserverad VIP plats till Allsång på Skansen samt en dag med djurvårdaren). Metro Photo Challenge gav chans till en fotoexpedition till New York! Det är klart som fan att folk då tänker göra vad de anser krävs för att få en chans att vinna de här priserna, det var därför jag satt och rekryterade folk som kunde tänkas rösta på mig så att jag nådde steget där Juryn skulle ta över.



För att vinna dessa fina priser så är man alltså villig att låta ens verk inte betyda någonting mer än några röster som tjatats ihop av en person med stor bekantskapskrets - och de som arrangerar tävlingen har samma åsikt. För dem spelar det inte roll om det är en ölburk med något konstigt filter pålagt som vinner - de får ännu mer exponering eftersom folk sitter och säger åt andra att rösta. Därför är det också de som arrangerar tävlingen som måste anses skyldiga för att tävlingarna fortsätter att poppa upp. Det är klart att folk kommer delta i en tävling där de har chans att vinna någonting, vi gillar alla känslan av att få det där mejlet som säger att man har vunnit någonting fint.

Det är också här som personerna som arrangerar tävlingarna måste ta sitt ansvar. Skansen tog det när man inkluderade en Jury (även om de borde skrotat röstningen helt) . Metro Photo Challenge gjorde det när man strök alla röster - både de giltiga och de ogiltiga. Det gör det till en mycket mer tillfredsställande tävling att veta att man fick en hög placering bland en massa andra bra bilder eller motiveringar eller vad man nu ska skicka in för någonting. Det belönar prestationen vilket i sin tur ökar viljan och förmågan att prestera i nästa tävling och desto bättre bidrag en tävling får, desto högre prestige får själva tävlingen. Desto högre prestige, desto fler vill delta med genomtänkta och bra bidrag. Det blir helt enkelt en god cirkel som jag inte tycker bör brytas för att det anses vara enklare att locka folk som kommer och går genom att de ska rösta på en av sina vänner. Det ena skapar en lojal och bra kundkrets - det andra skapar bara en massa spam på sociala medier. Det torde vara ett enkelt val dem emellan.