tisdag 29 december 2015

Levnadsförhållanden som avslutar det gamla året och börjar det nya.

Hade någon sagt till mig att jag skulle flytta hem till någon av mina föräldrar igen för ett halvår sedan hade jag bedömt dem som icke friska i huset. Jag såg det som något jag behövde undvika - främst för att den månad jag levde i precis det rum jag sitter och skriver detta i - inte alls var en trevlig sådan. Så här i efterhand vet jag inte om det var för att jag hade en del att oroa mig för 2009; en mytoman som var ute efter att sprida så mycket skit om mig och mina vänner som hon kunde efter att hon avslöjats, en dejt som gått åt helvete och som undvek att alls tala med mig (och jag hade inte tagit hinten) samt det faktum att jag var väldigt djupt in i ett World of Warcraft beroende där min dag började med en Daily Heroic redan innan jag ens börjat laga frukost.

Jag vet inte om det var anledningen till att jag inte gillade att bo i just det här rummet då - men nu är jag tillbaka nästan sex år senare och har återigen flyttat in säng och dator. Det bör kanske nu nämnas att det inte är en lösning som är permanent - Mitt badrum ute på Lidingö har fått fuktskador och det "rimliga alternativ" som erbjöds mig var att dusha på föreningens gym över gatan samt gå på toa i källaren. Jag fann dem inte rimliga - kanske för att jag just då låg förlamad i en av de värsta influensor jag haft och därmed ansåg mitt badrum vara en nödvändighet - så jag ringde runt för att se om jag kunde ordna boende på annan ort - preferens varande att jag inte behövde leva som inneboende.

Det fungerade inte alls och båda mina pappor (plast & biologisk) fick samarbeta för att flytta en sjuk person och väl valda delar bohag till Alvik. I början var det mest skönt att inte behöva oroa sig för promenaden att handla värk och halstabletter men allt eftersom jag fortsatte bo i lägenheten och till råga på allt blev friskare så insåg jag att jag hade blivit lite för hemmastad i lägenheten trots att jag so är van att sova på en säng som är 180 cm bred nu får klara mig halva den bredden och jag har fallit ur sängen fler gånger än vad jag vill erkänna.

Jag kan inte ens svara på vad det beror på men på en nivå stör det mig. Som 28 år gammal man så vill jag inte känna mig bekväm med att bo inneboende hemma hos någon av mina föräldrar och det faktum att jag inte har koll på var alla i lägenheten är ett kontrollbehov jag inte ens visste att jag hade. Extra underligt eftersom det inte är min lägenhet. Jag trodde att det också skulle skapa mer problem med mina hobbys, framför allt skyttet vars lokaler finns på Lidingö men på grund av att December är en lagom upptagen månad så har det inte testats fullt ut. Samtidigt är kommunikationerna till Alvik långt bättre vilket jag tror bidrar till den förvånansvärda snabbhet som jag anpassat mig till livet här.

En del av varför jag nog trivs bättre den här gången är nog sällskapet. Jag har levt sex år utan att dela lägenhet med någon och när jag förut delade lägenhet så hade jag snarare en brådska att flytta ut. Ironiskt nog har jag inte riktigt samma brådska att flytta tillbaka till Lidingö men det är för att den halvt rivna lägenheten med sitt dammlager och igentejpade dörröppningar inte känns som det varma välkomnande hem jag är van vid och jag tror det hjälper anpassningen.

Givetvis hjälper det också att man delar lägenheten med awesome personer. Min mor och jag har alltid kommit bra överens så länge jag inte varit tonåring - inget har ändrats där. Samma sak med min plastpappa. Ny i ekvationen är deras familjehemsbarn som vi inte riktigt visste hur det skulle fungera men den saken behövde jag heller inte riktigt oroa mig för. Såvida hon inte använder kroppsspråk och uttryck helt okända för den mänskliga civilisationen så tror jag att vi kommer riktigt bra överens vilket faktiskt är en lättnad.

Vad detta skapar för problem är att jag är nästan lite rädd att bli för hemmafast här. Jag har för full avsikt att återigen börja att på allvar dejta under 2016 efter att 2015 innehållit mycket flirtande men där jag aldrig riktigt vågat fortsätta på grund av gamla erfarenheter. I alla händelser måste jag nog flytta hem innan det görs fullt allvar av de planerna men frågan är när det blir. Mitt badrum har legat i ruiner i nästan en månad nu och hittills har ingen börjat snacka om när jag kan flytta in igen - något som görs extra frustrerande av att Bahnhof inte ville frysa mitt abonnemang (var tvungen att avsluta det) och att jag fortfarande betalar full hyra för en lägenhet som just nu är ett glorifierat lager.

Jag antar att jag bara behövde ventilera för det är aningen motsägande att en person som har sådant stort behov av privatliv och vara ensam har hamnat i en lägenhet som nästan aldrig är tom på andra människor. Den största framgången är nog dock att detta har visat sig inte störa mig över huvud taget.

tisdag 1 december 2015

In memoriam: Claire Aho

 This Sunday, Photography lost one of its shining stars and true pioneers. In a world of photography almost completely dominated by men Claire Aho emerged with the attitude that she only took pictures - and that was fun - she emerged one of the star photographers of Finland and one of the few women in the profession during the 1940s and 1950s. An early adopter of colour photography, she sold her first print as a teenager and continued to excel in her field - sneaking into Porkala without official permission to document the transfer from Soviet control and covering the 1952 Helsinki Olympics (as the only female photographer to do so), her photographs are far from conventional and with a life to them not often seen in that era and with an amazing command of colour. She was also an outstanding videographer, making the documentary "Laulu meren kaupungista " to celebrate Helsinkis 400th Anniversary.

Claire Aho 2010
Claire Aho visiting one of my exhibits in 2012
Even after she moved to Stockholm and her retirement, she continued to do work for several institutions who valued her knowledge and expertise. In recent years with much help from her son, her images has once again found themselves in the spotlight, a time capsule of a different era and even today, the pictures stand out.

I have known Claire since I was a little boy. Back then, she was the friend to the family with the three dogs who we frequently visited but it was only when I got into photography myself that my eyes where opened to her work, leading eventually to an invitation to Helsinki to attend the opening of one of her exhibits. I am still quite amazed by the work she put into her pictures. They have a truly unique style to them - as if the people in them are merely with a friend and it just happened to be a camera present. They are natural in a way that is contrasted by the colours and the composure, glamorous yet almost ordinary in a way. It is a wonderful combination. She also had that special ability to capture common situations and capture the very essence of them as shown by her tremendous work in capturing life in everyday Helsinki.

I am proud to have known Claire Aho and hope that her work will never be forgotten. It is a rare glimpse into a time that myself and many others will never experience and her bravery in doing what she liked regardless of the expectations of society alongside her grandmother and father sets a truly shining example for all of us, even to this day.

Visitor at one of Claire Ahos exhibits in 2012

måndag 2 november 2015

Avslutad Utställning: "Möten med djur"

Förra gången jag hade en utställning på Lidingö Stadshus så hade Lidingöbanan precis stängts ner för reparation. Det är därför högst passande att den öppnade helgen innan jag hängde upp min nästa utställning - möten med Djur. Det är alltid lite tråkigt att behöva ta ner en utställning men det kompenseras av att man inte längre behöver oroa sig för den samt mottaga de reaktioner folk har gett.

Precis som förra gången så hade jag en gästbok framme som folk kan skriva i, och precis som förra gången tänker jag återge samtliga inlägg i den här - både bra och dåligt - innan jag visar upp utställningens bilder.

"Tack för den fina utställningen! Du är grymt duktig. Vicentbilden är underbar, den borde mormor och lilla Oliver se, de gillar ju dem. Stor kram!"

"Mycket trevligt att se så många fina djur. 01/10-15 Tack!"

"Mycket fina bilder. Tack!"

"Fina foton - ugglan är fantastisk!"

"Fina bilder - bra ögonblick!"

"Här har du fått till en fin liten utställning. Gillar särskilt de bilder där en ser hur "modellerna trivs och gör sin grej."

"Utmärkt fotokonst särskilt Ugglan!"

"Trevliga bilder och rofylld utställning. Blev en paus i stadshuset självt."

"Fint! Uppskattar mycket dina historier kring fotografierna. Gör utställningen till en upplevelse."

"Underbara bilder säger mycket!"

"Ugglan och Järven är mina favoriter!"

"Bra jobbat! Kul med både vackra bilder och att få en fördjupning i dina tankar och historien bakom bilderna. Hundarna <3 .="" br="">
"Min favorit: Lodjuret.
Min favorithistoria: Lodjuret.
Jag är tagen över dina fina bilder och med texterna blir utställningen en komplett installation där både filosofi och fantasi ryms."

"Bra jobbat ! Snygga bilder!"

"Vilka fantastiska bilder - man ser mycket av djurens natur TACK!"

"Hej. Jag älskar djur och blir glad av bilderna."

"Tack för din fina utställning. Fina bilder! Min favorit är berättelsen om Sälen Sillvia och mötet mellan er."

"Vilka bilder Jonathan! Man vill ha alla på väggarna hemma! Tack för titten!"

"Wow! Vilka fantastiska bilder! Nu vill jag också börja fota!"

"Fantastisk utställning Jonathan! Man vill se en bok om dina bilder och historier som också är mycket levande och vackra, bilderna ytterligare så. Ps: Min favorit är bengalen."

1: Sälen Sillvia

Påsken 2015 så hittar förbipasserande på Helgeandsholmen nedanför Medeltidsmuseum en Sälkut som krupit upp på trappan nära båtarna. Snabbt inser de att Sälen behöver hjälp och via Stockholms Vilt och Skadedjursgrupp så hamnar hon hemma hos Skansens Djurchef,. Hennes hem är ett badkar i ett vackert dekorerat badrum där hon är under nästan ständig uppsikt med mat varje timme på dygnet. Det är också där jag får möta henne.

Resan ut har visserligen tagit lång tid men det är väl värt det, framför allt med tanke på min förkärlek för Sälar. När jag kommer in i rummet blir hon genast nyfiken på det charmerande sätt som jag upplever som vanligt hos Sälar. Min kamera är för henne en trevlig distraktion och hon är en av de lite mer samarbetsvilliga modeller jag haft inom släktet.

Det visade sig också att det namn jag föreslog halvt på skämt dessutom fastnade och därför oerhört trevligt att höra att efter en lyckad rehabilitering kunde hon återigen släppas ut i Skärgården där hon hör hemma. 



2: Eftermiddagsbesök

Att bo med en skogsdunge som granne är sannerligen aldrig tråkigt, framför allt inte när du har en balkong ut åt det hållet. Förutom de vanliga besökarna i form av grannens katter och en rad olika fåglar så kan man ibland se lite ovanligare saker som räv, grävling eller för den delen Norrsken. Bland mina mer reguljära besökare finns dock Rådjur.

Det finns en hel del Rådjur på Lidingö och de får nog anses vanliga - även i Käppala. Vad som dock gör just det här fotot intressant är att Råt i bakgrunden hade fått sällskap i form av en uppvaktande Bock. Det blev en mycket intressant situation när både Rå och Bock ville hålla koll på mig och varandra samtidigt vilket gjorde att jag fick många fler tillfällen till bra bilder än vad jag normalt sett brukar få med Rådjur.

Hur historien slutade blev alltför uppenbart året därpå då jag åter fick besök av Rået, den här gången med två killingar i släptåg.
3: Varg vid Vatten

Alla historier behöver inte handla om vilda djur även om jag anser det mycket intressantare att se djur i det vilda än i Hägn men för Skansens Djur gör jag alltid ett undantag. Vargarna har bjudit på många tillfällen till bra bilder, framför allt på tidiga mornar och sena eftermiddagar då de inte störs lika mycket av en stor skara besökare.

Att bara betrakta har också sitt lugn och framför allt också sitt värde. Den här bilden togs en vårmorgon då jag anlänt tidigt till Skansen och jag följde Vargen när den gick till den lilla dammen för att dricka samtidigt som den betraktade mig ur ögonvrån. Kanske den undrade varför jag visade sådant intresse för hans morgonbestyr, kanske han helt enkelt ville hålla koll på vem som rörde sig i hans revir? Oavsett vilket så återspeglade bilden upplevelsen på ett sätt få bilder jag tagit lyckats göra.
4: Ofrivilligt bad

Efter den långa listan på Marina Däggdjur som jag råkar hysa en stor kärlek för så kommer hundar - och på en ärad tredje plats Lodjur. Skansen har dylika även om de ibland kan vara lite skygga och har ett numera oförtjänt rykte om att aldrig synas. De senaste åren har Lodjursparet de har fått ungar och dessa har jag stått och betraktat i timmar. Ändå valde jag inte någon av bilderna från de stunderna som jag valt ut trots att de betyder mycket för mig.

Mamman i Flocken är ett vackert, stråtligt Lodjur vid namn Klo som tenderar att röra sig med en vacker, graciös stil som passar henne bättre än många andra katter. Nästan varje rörelse hon gör ser ut som den är en del av ett konstverk eller som hon vore på en scen.
Hon och jag har dock en liten hemlighet som jag låter er ta del av med den här bilden.

Det var en kall höstdag och hennes ungar hade precis rusat runt och busat som de brukar. Klo hade antagligen tröttnat på att de använde hennes svans som leksak och gick lugnt och stolt över den stocken som korsar den dam som Lodjuren har inne hos sig. Det krävs bara ett felsteg dock - sedan sker det oundvikliga och jag belönas med en nästan mänsklig bild av ett djur som vet att de begått ett stort misstag men finner sig i sitt öde.

Under resten av mitt besök gjorde hon sitt bästa för att inte låtsas om mig - och givetvis framför allt låtsas som om det hela var planerat från hennes sida - på det sätt som katter gör bäst.
5: Uggla på Adelsö

Det är inte ofta man får se Lappuggla i Stockholmstrakten. Även om det inte är okänt så är det heller inte speciellt vanligt vilket gör att när man får nyheten så finns det inte mycket annat än att agera på den. Jag bodde i Bromma på den tiden och trots att det var relativt nära så var det en mycket lång bussresa ut till Adelsö som för övrigt är känt för sitt rika naturliv med rådjur och räv i princip runt knuten.

Mitt första försök ledde dock inte till någonting allas. Jag hade gått fyra timmar i skogen och letat och inte sett skymten av en Uggla och hade helt enkelt gett upp för dagen. På kvällen satt jag och läste rapporter om att Ugglan faktiskt hade setts den dagen. Så jag bestämde mig för att åka ut nästa dag igen, väl medveten om att det kunde varit hopplöst.

Jag är glad över att det visade sig att det inte var det och inte bara för att bilderna som togs den dagen är bland mina bästa - utan även för att jag gillar att se djur i sin naturliga miljö. Att se en uggla flyga ner mot en stolpe som om den vore en Elev på Hogwarts har sin egna charm som är skild ifrån den skönhet de uppvisar när de flyger. Det ligger en intressant ironi i att några av naturens mest skickliga jägare är så vackra.
6: Morgontrött Utter

Även fast det är Lodjur eller Järvarna som ofta blir anklagade för att aldrig synas så är det Uttrarna som på senare tid intagit den rollen. Kanske är detta för att det finns mindre Uttrar än vad det finns av Järv och Lodjur som haft ungar springades i sina hägn på senare tid eller helt enkelt för att man inte vet vart man ska titta efter Uttern.

Till skillnad från många av Skansens andra djur så finns det insikt i Utterns privata bostad och det är ofta där de ligger och sover om mornarna och även ibland långt in på dagen. Det blir en charmerande syn när paret ibland ligger ihoprullade och skapar en stor fluffig hög.

Den här bilden togs strax efter att jag betraktat Utterns Partner leka och simma i bassängen och gick in för att se var den andra uttern var. Istället för att leka och ha kul så låg den och sov och antagligen inte så nöjd ifall rumskompisen skulle komma in blöt och trött efter morgonens bus.
7: Kavalleristens Häst

Jag gillar att skapa mina egna historier utifrån det jag ser och jag är glad att jag får chans att göra det i den här utställningen i och med den här bilden och som reflekteras i titeln. Stugan bakom är Soldattorpet och ett av husen som inte varit öppet på ett bra tag. Det ser därför väldigt bra ut när det promenerar en fin häst - som dessutom visade sig vara mycket social - framför.

Hästen gav mig exakt ett försök att få den här bilden innan den bestämde sig för att komma och hälsa. Det är en enkel bild som med titeln säger långt mer än vad den egentligen borde.
8: Morgonhumör

Järven har i gammal folktro ett oförtjänt dåligt rykte som ett lömskt och elakt djur som äter sig så mätt att magen är spänd som ett trumskinn. När man ser den här bilden är det inte svårt att förstå varför, framför allt när det var ett bråk om mat som orsakade den.

Järvarna gillar att bråka med varandra - både på lek och om mat. De brottas, de agerar macho, de hoppar runt och smyger och interagerar på det mest roande vis vilket gör att man ibland glömmer att de är ett rovdjur.

Den här bilden påminner personer som måhända har glömt det faktumet, framför allt mig själv.
9: Morgondopp vid Stadshuset

Vissa möten sker helt av en slump och det här var ett av dem. Under tidig och i mitten av hösten är det mycket vanligt med dimma i Stockholm och en av mina arbetsgivare hade skickat mig för att ta en bild av en av deras produkter i dimma. Den bilden blev det dessvärre ingenting av men på vägen därifrån passerade jag Stadshuset.

Två turister raste där sina hundar - Mor och dotter av rasen Alaskan malamute - som hade det mycket trevligt när de lekte på Stadshusets gräsmatta. Jag gick fram och frågade om jag fick ta lite bilder vilket var välkommet. De båda hundarna hade inte mycket tid att vara sociala utan sprang mest av sig och lekte med varandra.

Deras arktiska ursprung visade sig dock från sin mest charmerande sida när ägaren precis hade ringt efter en Taxi tillbaka till färjan då hundarna beslöt sig för att svalka av sig i det något plusgradiga vattnet. Den nöjda blicken då de båda hundarna kommer upp för att mottaga sin husses och mattes klagan säger egentligen allt. Jag undrar fortfarande vad Taxichaffören tyckte om att skjutsa två blöta hundar utöver sina kunder.
10: Jägare och Villebråd.

Jag var hemma hos en vän när den här bilden togs och avsikten var att jag skulle ta en bild på hennes djur - två nakenkatter, en hund och en bengalkatt som hon var kattvakt åt. Det gick inte som planerat. Nakenkatterna var precis som jag fått veta mycket sociala djur, hunden ville inte lämna mitt knä men Bengalen kunde vi inte hitta. Vi bestämde oss för att luta oss tillbaka och samtala om livet i stort.

Det var då vi hörde ett ljud bakom oss - det går inte riktigt att klättra upp för en soffa utan att skapa oljud och jag var snabbtänkt nog att vända mig om med kameran i hand. Bilden som blir resultatet är på en katt som vet att den blivit upptäckt mitt i jakten. Den vackra katten försvann så fort som den kommit och försökte inte igen men det rörde mig mindre. Mötet som varat mindre än några sekunder hade redan visat mig kattens karaktär på det allra bästa sätt.
11: Ung Vicent

Djur som utforskar sin omgivning är alltid värt ens tid, framför allt om det är ungar som får chansen att titta sig omkring och lära sig om livet. Det fashinerande med dem är vad de tar för givet och vad de väljer att undersöka. De av oss som bor i välmående länder tar ofta vår mat för givet men djur måste alltid lära sig vad som går att äta eller i vissa fall jaga effektivt.

Att se en ung vicent undersöka vad som finns på marken låter inte som en anmärkningsvärd upplevelse men det det är vad den representerar som jag finner anmärkningsvärt. Den kamp som djur har genom livet där genetik och instinkt har en långt mycket viktigtare plats än kunskap. Det brukar sägas att djur aldrig uppvisar ansiktsdrag som återspeglar människans men detta till trots så är det svårt att inte dra paralleler till Tjuren Färdinand...
12: Ungräv på Djurgården

Det bästa jag vet är att gå på Skansen på Sommarkvällar. Värmen, ljuset och känslan som det förmedlar är speciell och går inte att matcha på något annat vis. Jag hade precis lämnat renarna och var på väg upp mot Gråsälarna när jag såg något röra sig ute på det lilla fältet som finns innan tamdjursinhägnaden och Samikåtan. Jag blev rätt förvånad när jag såg ett rävhuvud sticka upp ur det höga gräset och rusa framåt, nästan som om allt i livet vore en lek. Strax därefter dök rävens partner upp i lite långsammare takt med byte i munnen.

Att det finns rävar på Skansen är det nog något som alla vet. Att det finns vilda rävar visade sig vara en överaskning inte bara för mig utan för de andra besökarna. Ståendes på respektfullt avstånd så såg vi de båda rävarna bära kvällsmaten in under ett av huset. Kvar stod jag och en familj med fransmän och kunde inte annat än beundra hur ofta det räcker med att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att få se naturen i all sin prakt.