tisdag 29 december 2015

Levnadsförhållanden som avslutar det gamla året och börjar det nya.

Hade någon sagt till mig att jag skulle flytta hem till någon av mina föräldrar igen för ett halvår sedan hade jag bedömt dem som icke friska i huset. Jag såg det som något jag behövde undvika - främst för att den månad jag levde i precis det rum jag sitter och skriver detta i - inte alls var en trevlig sådan. Så här i efterhand vet jag inte om det var för att jag hade en del att oroa mig för 2009; en mytoman som var ute efter att sprida så mycket skit om mig och mina vänner som hon kunde efter att hon avslöjats, en dejt som gått åt helvete och som undvek att alls tala med mig (och jag hade inte tagit hinten) samt det faktum att jag var väldigt djupt in i ett World of Warcraft beroende där min dag började med en Daily Heroic redan innan jag ens börjat laga frukost.

Jag vet inte om det var anledningen till att jag inte gillade att bo i just det här rummet då - men nu är jag tillbaka nästan sex år senare och har återigen flyttat in säng och dator. Det bör kanske nu nämnas att det inte är en lösning som är permanent - Mitt badrum ute på Lidingö har fått fuktskador och det "rimliga alternativ" som erbjöds mig var att dusha på föreningens gym över gatan samt gå på toa i källaren. Jag fann dem inte rimliga - kanske för att jag just då låg förlamad i en av de värsta influensor jag haft och därmed ansåg mitt badrum vara en nödvändighet - så jag ringde runt för att se om jag kunde ordna boende på annan ort - preferens varande att jag inte behövde leva som inneboende.

Det fungerade inte alls och båda mina pappor (plast & biologisk) fick samarbeta för att flytta en sjuk person och väl valda delar bohag till Alvik. I början var det mest skönt att inte behöva oroa sig för promenaden att handla värk och halstabletter men allt eftersom jag fortsatte bo i lägenheten och till råga på allt blev friskare så insåg jag att jag hade blivit lite för hemmastad i lägenheten trots att jag so är van att sova på en säng som är 180 cm bred nu får klara mig halva den bredden och jag har fallit ur sängen fler gånger än vad jag vill erkänna.

Jag kan inte ens svara på vad det beror på men på en nivå stör det mig. Som 28 år gammal man så vill jag inte känna mig bekväm med att bo inneboende hemma hos någon av mina föräldrar och det faktum att jag inte har koll på var alla i lägenheten är ett kontrollbehov jag inte ens visste att jag hade. Extra underligt eftersom det inte är min lägenhet. Jag trodde att det också skulle skapa mer problem med mina hobbys, framför allt skyttet vars lokaler finns på Lidingö men på grund av att December är en lagom upptagen månad så har det inte testats fullt ut. Samtidigt är kommunikationerna till Alvik långt bättre vilket jag tror bidrar till den förvånansvärda snabbhet som jag anpassat mig till livet här.

En del av varför jag nog trivs bättre den här gången är nog sällskapet. Jag har levt sex år utan att dela lägenhet med någon och när jag förut delade lägenhet så hade jag snarare en brådska att flytta ut. Ironiskt nog har jag inte riktigt samma brådska att flytta tillbaka till Lidingö men det är för att den halvt rivna lägenheten med sitt dammlager och igentejpade dörröppningar inte känns som det varma välkomnande hem jag är van vid och jag tror det hjälper anpassningen.

Givetvis hjälper det också att man delar lägenheten med awesome personer. Min mor och jag har alltid kommit bra överens så länge jag inte varit tonåring - inget har ändrats där. Samma sak med min plastpappa. Ny i ekvationen är deras familjehemsbarn som vi inte riktigt visste hur det skulle fungera men den saken behövde jag heller inte riktigt oroa mig för. Såvida hon inte använder kroppsspråk och uttryck helt okända för den mänskliga civilisationen så tror jag att vi kommer riktigt bra överens vilket faktiskt är en lättnad.

Vad detta skapar för problem är att jag är nästan lite rädd att bli för hemmafast här. Jag har för full avsikt att återigen börja att på allvar dejta under 2016 efter att 2015 innehållit mycket flirtande men där jag aldrig riktigt vågat fortsätta på grund av gamla erfarenheter. I alla händelser måste jag nog flytta hem innan det görs fullt allvar av de planerna men frågan är när det blir. Mitt badrum har legat i ruiner i nästan en månad nu och hittills har ingen börjat snacka om när jag kan flytta in igen - något som görs extra frustrerande av att Bahnhof inte ville frysa mitt abonnemang (var tvungen att avsluta det) och att jag fortfarande betalar full hyra för en lägenhet som just nu är ett glorifierat lager.

Jag antar att jag bara behövde ventilera för det är aningen motsägande att en person som har sådant stort behov av privatliv och vara ensam har hamnat i en lägenhet som nästan aldrig är tom på andra människor. Den största framgången är nog dock att detta har visat sig inte störa mig över huvud taget.

tisdag 1 december 2015

In memoriam: Claire Aho

 This Sunday, Photography lost one of its shining stars and true pioneers. In a world of photography almost completely dominated by men Claire Aho emerged with the attitude that she only took pictures - and that was fun - she emerged one of the star photographers of Finland and one of the few women in the profession during the 1940s and 1950s. An early adopter of colour photography, she sold her first print as a teenager and continued to excel in her field - sneaking into Porkala without official permission to document the transfer from Soviet control and covering the 1952 Helsinki Olympics (as the only female photographer to do so), her photographs are far from conventional and with a life to them not often seen in that era and with an amazing command of colour. She was also an outstanding videographer, making the documentary "Laulu meren kaupungista " to celebrate Helsinkis 400th Anniversary.

Claire Aho 2010
Claire Aho visiting one of my exhibits in 2012
Even after she moved to Stockholm and her retirement, she continued to do work for several institutions who valued her knowledge and expertise. In recent years with much help from her son, her images has once again found themselves in the spotlight, a time capsule of a different era and even today, the pictures stand out.

I have known Claire since I was a little boy. Back then, she was the friend to the family with the three dogs who we frequently visited but it was only when I got into photography myself that my eyes where opened to her work, leading eventually to an invitation to Helsinki to attend the opening of one of her exhibits. I am still quite amazed by the work she put into her pictures. They have a truly unique style to them - as if the people in them are merely with a friend and it just happened to be a camera present. They are natural in a way that is contrasted by the colours and the composure, glamorous yet almost ordinary in a way. It is a wonderful combination. She also had that special ability to capture common situations and capture the very essence of them as shown by her tremendous work in capturing life in everyday Helsinki.

I am proud to have known Claire Aho and hope that her work will never be forgotten. It is a rare glimpse into a time that myself and many others will never experience and her bravery in doing what she liked regardless of the expectations of society alongside her grandmother and father sets a truly shining example for all of us, even to this day.

Visitor at one of Claire Ahos exhibits in 2012